Jag och ST-kollegan i Allmänmedicin David Gyll skrev i somras en debattartikel i Läkartidningen. Då hade ett halvår av pandemin gått, och vi kunde konstatera att det fanns en grupp patienter som upplevde att de inte fick hjälp från sjukvården, och att de inte togs på allvar gällande symtom som inte kunde verifieras med medicinska undersökningar. Vi påminde om behovet av ett biopsykosocial sjukdomsmodell, respektfullt bemötande och kontinuitet när det gäller patienter med långvariga besvär efter Covid.

När nu ytterligare ett halvår har gått ses en slagsida åt det biomedicinska när det höjs starka röster för att skapa specifika utredningsmottagningar för ”Långtidscovid”. Jag och David Gyll såg återigen ett behov av att påminna om det Biopsykosociala perspektivet i en ny debattartikel i Läkartidningen i februari.

Det är ett komplext område och jag har svårt att tro på dem som har självsäkra svar. Vi behöver mer kunskap, men jag tror att gruppen med Post Covid-besvär är heterogen och det är mycket osannolikt att en lösning skulle passa alla. Därför tror jag på en bred biopsykosocial utgångspunkt så att vi från början kartlägger alla aspekter som kan ha betydelse för förklaring och behandling av tillstånden. På så sätt minskar vi risken för slagsida åt endera hållet.

Den svenska sjukvården hade redan innan Covid stora brister i biopsykosociala arbetssätt. Det saknas utrednings- och rehabiliteringsresurser på både primär- och sekundärnivå för komplexa tillstånd. Hittills har sjukvården klarat av att anpassa akut- och intensivvården efter pandemin på ett imponerande sätt. Tänk om vi kunde få se samma uppväxling i insatser för de långvarigt sjuka och för dem som har stora behov av rehabilitering.

Vi får kanske se om ett halvår hur vi lyckats. I bästa fall kan den här fasen av pandemin lära oss något om hur vi kan ta hand om tillstånd där det rent medicinska perspektivet inte räcker till.